Örtmedicin (Fytoterapi)
Örter har använts för sina läkande egenskaper sedan urminnes tider. Numera har man även kunnat bekräfta deras läkande egenskaper i forskning efter forskning.
Örtmedicinens historia i Europa
För att skriva om örtmedicinens historia i Europa är det nästan nödvändigt att även nämna andra länder. Var började det hela någonstans? Sannolikt har människan alltid vetat att vissa växter har en viss verkan på människokroppen.
Genom byteshandel med bla Mesopotamien, Arabien, Kina, Indien och länderna kring Medelhavet så kom många läkeörter till Egypten och därifrån vidare till Grekland. I Grekland var det prästerna som utövade läkekonsten. De läkekunniga kallades asklepiader efter läkekonstens gud Asklepios. Asklepiader utförde mystiska riter med besvärjelser och sen tempelsömn där den hjälpsökande fick sina drömmar tydda. Den Grekiska medicinens blomningstid börjar omkring 500 fkr. Hippokrates var dess främsta företrädare. Rhizotomerna var en särskild yrkesgrupp som hade en grudlig kunskap om växtdroger. De var helt oberoende av religiösa föreställningar och samlade in växterna och preparerade drogerna som sedan såldes till tempel och präster.
Hippolkrates läror finns bevarade i en skriftsamling "Corpus Hippocraticum". Den sammanställdes ca 100 år efter hans död av lärde i Alexandria. Hippokrates lära lägger stor vikt vid diet, sunt levnadssätt, kroppsövningar, sol och vattenkurer. Enligt Hippokrates består all materka av de fyra elementen: eld, vatten, jord och luft, och i människokroppen representeras de av de fyra kardinalsafterna: gul galla, slem, svart galla och blod, som är bärare av livskrafterna. Enligt Hippokrates beror hälsan på jämvikten mellan de fyra kroppssafterna. Denna lära kallas humoralpatologi och den dominerade det medicinska tänkandet i århundraden. Samtidigt tillkom också den Hippokratiska läkareden där man svär "vid Apollon, läkaren vid Asklepios, Hygieia och Panakeia samt alla gudar och gudinnor" att inte ge någon gift även om man blir ombedd eller ge någon kvinna fosterfördrivande medel och att hålla sitt löfte om tystnadsplikt. Dessa etiska grundsatser står sig än idag.
På 330-talet fkr gick Grekland tillbaka och Alexandria blev världens kulturella medelpunkt. Inom medicinen fanns olika lärosatser. Dogmatikerna stödde sig på Platons läror och hade en spekulativ syn på sjukdomar. Empirikerna trodde däremot på att vinna kunskap genom praktisk erfarenhet. De använde mediciner som ofta innehöll ett stort antal ingredienser från växt-, djur- och mineralriket, exempelvis Antidotum Mithridiaticum och Theriaca Andromachi. Mithridiates Eupator var en kung i Mindre Asien 100 fkr, som ville skydda sig från förgiftningsförsök av sina många fiender och därför beredde ett motgift av en mängd giftiga beståndsdelar, Antidotum Mithridaticum, som han tog in dagligen för att bli immun. Det sägs att när hans här besegrats av Pompeius försökte han ta sitt liv med gift, men misslyckades eftersom han var immun och lät då en slav ta hans liv med ett svärdshugg. 100 ekr levde läkaren Andromachius i Rom. Han ändrade kompositionen på Mithridates giftmedicin. Han uteslöt några beståndsdelar som han trodde var overksamma och la till en hel del växt- och djurdroger. Till slut hade drogen 60 beståndsdelar. Pga detta trodde man att läkemedlet skulle ha en stor mångsidighet och att om inte den ena ingrediensen hjälpte så skulle nog nån annan göra det. Läkemedlet kallades Theriaca Andromachi och ansågs som ett oöverträffat universalmedel under 1500 år. Theriaca innehöll en mängd växtdroger, orientaliska kryddor, balsam och djurdroger. Ormkött ansågs som viktigt dels som läkemedel mot ormbett men även symboliskt eftersom ormen hörde ihop med Aslepios, läkekonstens gud. Beredningen av Theriaca var en mycket omständig procedur som kontrollerades noga. Ofta sålde kringresande krämare förfalskningar av Theriacan.
146 fkr kom Grekland under Roms herravälde. Romarna var inte särskilt intresserade av läkekonsten. Efter hand blev det vanligt att de finare husen hade en slav som var läkekunnig, en servus medicus. Under det första århundradet efter kristus levde två författare som skrev om medicinens ställning i kejsartidens Rom. Aulus Cornelius Celsius har i skriften "De Medicina" (Om Läkekonsten) på ett enkelt sätt beskrivit mer än 250 droger och deras användning. Skriften var länge bortglömd men hittades av påven Nicholaus V, som lät trycka den år 1478. Ungefär samtidigt med Celsius levde Gajus Plinius i Rom. Han var en mycket produktiv skriftställare. I hans "Historia Naturalis" har han skrivit allt han hört talas om av naturvetenskapligt intresse. Han är mycket okritisk och fantasifull. Pedanios Dioskorides var en samtida, mycket kritisk och samvetsgrann författare. Han samlade¨på sig stor kunskap om medicin och botanik och skrev ner det i ett stort samligsverk "De Materia Medica" som var uppdelat i fem böcker. Växterna är noga beskrivna och avbildade och han tar upp ca 500 stycken. Dioskorides läkemedelslära dominerade läkekonsten ända in på 1500-talet.
På 200-talet ekr var det en läkare, Claudius Galenos, som skrev en mängd skrifter om medicin, filosofi och pedagogik. Det är främst de som behandlar anatomi och fysiologi som gått till eftervärlden. Galenos vidareutvecklade Hippokrates lära om humoralpatologin där förutsättningen för hälsa är jämvikten mellan kardinalsafterna. Genom att kombinera olika läkemedel skulle jämvikten återställas, i ställer för att använda sig av åderlåtning och lavemang mm som man använde tidigare. Galenos skrifter utgjorde jämte Diskorides arbeten under hela medeltiden källan till all medicinsk kunskap.
I början av medeltiden övertog Araberna arvet från den antika kulturen. De följde lärorna ganska slaviskt, men förnyade dem genom att lägga till läkeväxter och även kemiska läkemedel och kombinerade det även med astrologi. Under medeltiden spred sig klostren i Europa. Munkarna sysslade bla med att skriva av de antika medicinska skrifterna och översätta de Arabiska till Latin. Munkarna utövade mångsidig sjukvård och hade stor praktisk erfarenhet. Många kloster hade speciella byggnader för vård av sjuka och i klosterskolorna utbildades noviserna i medicin och i klostrens trädgårdar odlades medicinalväxlter. Angelikan var en växt som särskilt omhuldades av munkarna. Dess latinska namn "Angelica Archangelica" kommer från Ängel och Ärkeängel. Den ansågs hjälpa mot pesten. Angelikan har också varit en viktig ingrediens i munklikör. På mitten av 1100-talet författade abeddissan "den Heliga Hildegard" av Bingen "Physica" som är en skrift som med få undantag tar upp den Tyska folkmedicinen och nyttoväxter och örter som växte där.
På 1500-talet gick den Schweiziske läkaren Philippus Aurelius Theophrastus Bombastus von Hohenheim till angrepp mot Hippokrates och Galenos lärosatser. EFter sin doktorsexamen tog han namnet Paracelsius, då han ansåg sig vara Celsius jämlike. Efter examen vandrade han runt i Europa som tiggarstudent. Han besökte dåtidens universitetsstäder och lärde sig folkmedicin av allmogen på bygden. Efter att ha botat en välkänd boktryckare från kallbrand i benet utsågs han till stadsläkare i Basel med rätt att föreläsa för studenterna. PAracelsius visade öppet sin ringaktning för den "gamla" medicinens representanter och detta orsakade en hel del konflikter. Han lät bränna gamla skrifter på bål och undervisade på Tyska i stället för Latin och han klandrade apotekarna för deras dyra och komplicerade mediciner. Detta orsakade att han till slut måste fly från staden nattetid. Han blev åter vagabond och boktryckarna förbjöds att trycka hans skrifter. Paracelsius har stundom ansetts som en bedragare, stundom som ett snille. Paracelsius lära "Paracelsismen" kom till Sverige på 1500-talet. I Sveriges första Farmakopé som tryckter 1686 försökte man sammanjämka de olika åsikterna inom de olika grenarna av medicinen. Columbus upptäckt av America på 1492 hade till följd att en mängd nya medicinalväxter kom till Europa.
Under slutat av 1700-talet inträffadinrättades i Sverige sk sockenapotek i avlägset liggande socknar där befolkningen hade långt till både läkare och apotek. 1762 gavs boken "Socken-Apothek och någre Hus-kurer" ut. Under 1800-talet kombinerade Amerikanen Samuel Thomsom ihop kunskap från olika delar av Europa. Dagens örtmedicin bygger mycket på detta. Under 1800-talet utvecklades medicinen i naturvetenskaplig riktning. Anatomin och kirurgin utvecklades mycket. Botanisterna fann att växterna var uppbyggda av celler, och det begreppet kom att överföras på djurvärlden. Läran att människans hälsa är beroende av kroppsvätskornas inbördes balans, humoralpatologin, avlöstes av den nya läran, cellulärpatologin. Louis Pasteur och Robert Kock för insatser inom bakteriologin och Joseph Lister gör framgångar mot sårinfektioner. De endorkrina organen utforskas och vitaminläran kommer. På 1800-talet började också kemin utvecklas och man började framställa läkemedel på syntetisk väg. Man "härmar" det naturliga ämnets kemiska struktur. Detta gjorde att man kunde dosera exakt av bara ett speciellt kemiskt ämne. Men detta har även att läkemedel kan få biverkningar, då ämnet isolerats från andra ämnen som kanske neutraliserar biverkningar när de förekommer normalt i naturen.
Biverkningarna är en av orsakerna att människor letar efter naturliga alternativ till läkemedel. Ett annat skäl är missnöje med den moderna sjukvården med stora opersonliga sjukhus och läkare som har alldeles för lite tid för patienten. I och med "gröna vågen" blev folkmedicinens läkeörter föremål för stort intresse. Vi fick en önskan att leva på ett naturligt sätt.
